Järnbrist – Tecken, symtom & hur du vet om du drabbats

Järnbrist är en av de vanligaste näringsbristerna i världen – särskilt bland kvinnor i fertil ålder, gravida, ungdomar och personer som äter järnfattig kost. Men trots att det är så vanligt är det också ofta missförstått. Många går länge med symtom utan att förstå att kroppen faktiskt signalerar att något är fel.

Vad är järnbrist?

Järn är ett livsviktigt mineral som bland annat behövs för att bilda hemoglobin – ett protein i de röda blodkropparna som transporterar syre från lungorna ut till kroppens vävnader. Utan tillräckligt med järn fungerar inte denna process optimalt, vilket kan leda till trötthet, nedsatt ork och i allvarliga fall järnbristanemi.

Det är viktigt att skilja mellan:

• Järnbrist – låga järndepåer (lågt ferritin), men normalt hemoglobin.
• Järnbristanemi – låga järndepåer och sänkt hemoglobinvärde.

Många får symtom redan vid begynnande järnbrist, innan anemi utvecklas fullt ut.

Vanliga symtom på järnbrist

De mest typiska symptomen på järnbrist är:

• Trötthet och orkeslöshet
• Blek hy
• Huvudvärk eller yrsel
• Hjärtklappning
• Andfåddhet vid ansträngning
• Koncentrationssvårigheter

Många beskriver känslan som att kroppen går på lågvarv – att man inte orkar prestera på samma nivå, varken fysiskt eller mentalt.

Mindre kända symtom

Det finns även flera mindre uppmärksammade tecken som kan tyda på järnbrist:

• Kalla händer och fötter
• Håravfall eller spröda naglar
• Ökad infektionskänslighet
• “Restless legs” (rastlösa ben)
• Sug efter icke-livsmedel (så kallad pica), som is eller jord

Att känna till dessa ovanligare symptom kan vara avgörande för att upptäcka järnbrist i tid.

Varför får man järnbrist?

Järnbrist kan bero på flera olika faktorer – ofta en kombination av dessa:

1. Otillräckligt intag via kosten

Särskilt vanligt bland veganer och vegetarianer, eftersom järn från växtriket (icke-hemjärn) tas upp sämre än hemjärn från animaliska källor.

2. Ökat behov

Växande tonåringar och personer som tränar hårt kan ha ett större järnbehov än de får i sig via kosten.

3. Blodförlust

Rikliga menstruationer, magsår, tarmblödningar eller operationer kan tömma kroppens järndepåer.

4. Nedsatt upptag

Vissa sjukdomar (t.ex. celiaki) eller mediciner kan hämma kroppens upptag av järn.

5. Graviditet

Under graviditeten ökar kroppens behov av järn markant – dels på grund av en ökad blodvolym, dels för att fostret behöver järn för sin utveckling. Behovet är som störst under andra och tredje trimestern. Många gravida får därför järnbrist, trots god kosthållning, och behöver tillskott för att säkerställa tillräckliga nivåer. Järnbrist hos gravida kan kopplas till trötthet, ökad infektionsrisk och i vissa fall för tidig födsel eller låg födelsevikt hos barnet.

Hur diagnostiseras järnbrist?

Järnbrist bekräftas genom blodprov. De viktigaste markörerna är:

• Ferritin – visar järndepåerna i kroppen. Sjunker tidigt vid brist.
• Hemoglobin (Hb) – visar om du har utvecklat anemi.
• Transferrin och järnmättnad – kan ge kompletterande information.

Lågt ferritin är den mest känsliga markören för tidig järnbrist, även om Hb fortfarande ligger inom referens.

När bör du söka vård?

Om du upplever flera av de ovan nämnda symptomen och misstänker att du har järnbrist, bör du kontakta vården för provtagning. Det gäller särskilt om du:

• Är kvinna med rikliga menstruationer
• Är gravid eller nyligen fött barn
• Är vegetarian/vegan
• Har trötthet som inte går över med sömn och vila
• Upplever hjärtklappning eller andfåddhet vid lätt ansträngning

En utredning kan också visa om det finns underliggande orsaker som behöver behandlas, exempelvis blödningar eller näringsupptagsproblem.

Behandling av järnbrist

Järn via kosten

Fokusera på att få i dig järnrika livsmedel från både animaliska och vegetabiliska källor:

• Rött kött, lever, blodpudding (hemjärn – tas lätt upp av kroppen)
• Baljväxter, spenat, fullkornsprodukter (icke-hemjärn – tas upp sämre)
• Järnberikade spannmålsprodukter, t.ex. vissa frukostflingor, havregryn och knäckebröd med tillsatt järn

Kombinera gärna med C-vitaminrik mat (som paprika, apelsin eller broccoli) – det förbättrar kroppens förmåga att ta upp järn, särskilt från vegetabiliska källor.

Järntillskott

Vid konstaterad järnbrist kan läkare rekommendera järntillskott. De finns som tabletter, kapslar eller flytande form. Viktigt att följa dosering och behandlingslängd – ofta krävs flera månader för att fylla på depåerna. Vid svårare fall kan järn ges intravenöst. Rådgör alltid med vården innan du börjar med järntillskott – för höga doser kan vara skadliga.

Läs gärna allt du behöver veta om järn och järntillskott för att lära dig mer om mineralen Järn.

Vanliga frågor om järnbrist

1. Hur vet man om man har järnbrist?
   Det säkraste sättet att ta reda på om du har järnbrist är genom blodprov, där framför allt ferritin och hemoglobin analyseras. Symtomen kan ge ledtrådar, men de är ofta diffusa och kan bero på annat – därför krävs provtagning för en säker diagnos.
   
   
2. Kan man ha järnbrist utan att ha anemi?
   Ja, absolut. Många får symptom redan när järndepåerna är låga (lågt ferritin), trots att hemoglobinet ännu ligger inom normalgräns.
   
   
3. Hur snabbt blir man bättre?
   Med rätt behandling kan symtomen börja lindras redan inom några veckor, men det tar ofta 2–3 månader eller mer att återställa kroppens järnnivåer helt. Exakt hur snabbt förbättring sker varierar från person till person beroende på orsaken till bristen, hur uttalad den är och hur väl kroppen tar upp järnet.
   
   
4. Kan man förebygga järnbrist?
   Ja. Genom en balanserad kost, järnrik mat, eventuell tillskott vid behov (efter rådgivning), samt uppföljning om du tillhör en riskgrupp.

Källor

1. National Health Service (NHS). Iron deficiency anaemia. NHS UK. https://www.nhs.uk/conditions/iron-deficiency-anaemia
2. 1177 Vårdguiden. Blodbrist på grund av för lite järn. 1177.se. https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/hjarta-och-blodkarl/blodsjukdomar/blodbrist-pa-grund-av-for-lite-jarn
3. López A, Cacoub P, Macdougall IC, Peyrin-Biroulet L. Iron deficiency anaemia. The Lancet. 2016 Mar 5;387(10021):907–916. doi: 10.1016/S0140-6736(15)60865-0. PMID: 26314490. https://doi.org/10.1016/S0140-6736(15)60865-0