Jag lever för att jag vill leva
Hem
Sök
Historik
Bonusar
Här hittar du ny inspiration varje vecka!

"Jag lever för att jag vill leva"

På ett kontor på Riddargatan sitter vi med Emma Hällrådh, 18. Hon har gått med på att låta oss intervjua henne om ett ämne som är allt annat än främmande. 2012 kom idén om att Emma skulle använda det nya året för att bevisa för alla andra hur hon skulle gå ner i vikt och bli uppmärksammad som någon annan än “den tjocka kompisen” bland sina vänner. Idén om att en hälsosammare kost och en smalare kropp skulle vara det som gjorde Emma lycklig visade sig vara långt ifrån lyckan hon sökte. Redan innan årsskiftet beslutade vi oss för att vi ville ha Emma för det här reportaget av den anledning att vi kände till hennes historia. En historia om hur en viktuppgång på 35 kilo räddade henne.


Året har blivit 2012 när Emmas historia börjar. Hon har precis kommit in i puberteten och helt plötsligt har utseende blivit viktigt. Från att bara ha varit Emma har hon börjat sticka ut genom att vara “den stora” bland sina vänner.


— Min resa började ungefär när jag var cirka 12 år gammal, om inte innan det. Jag har alltid varit en person som är väldigt målmedveten och jag har alltid velat bevisa för folk hur bra jag är. Så när jag blev den “tjocka kompisen” bland alla mina vänner ville jag gå ner i vikt så jag tänkte nu har vi ett nytt år, perfekt! Så jag började träna väldigt mycket, jag började äta hälsosammare och jag började gå ner i vikt. Men samtidigt som jag började träna så fick jag fortfarande inte den bekräftelsen som jag kände att jag ville ha, utan jag var fortfarande “den tjocka tjejen”.


— Jag kommer så väl ihåg när jag var ute och sprang en gång och jag var så stolt över mig själv, jag sprang  200 meter utan att stanna. Men jag fick ändå höra av några kompisar som såg mig du gick ju bara? Du sprang ju inte ens?.  Och jag som var så stolt över mig själv, och då kom det automatiskt att nu ska jag visa för folk hur duktig jag ska bli 2012. Så jag började träna ännu mer, jag började tävla i långdistanslöpning, jag började äta mycket mindre, jag laddade ner bantningsappar och appar som räknar kalorier. Det blev ju till slut att jag började räkna kalorierna i gurka. Min kost blev ju mest gurka, grönsaker och massor av sallad… för det är ju nyttigt. Mycket kolsyrat vatten blev det också, för att hålla sig mätt. Men till slut orkade inte min kropp att äta så lite, den klarade inte av att gå på det här som jag tyckte var så hälsosamt. Så jag gick ner väldigt mycket, jag tror det var 20 kg på ett halvår. Min kropp orkade inte den högintensiva träningen varje dag, efter varje måltid, med den här lilla konsumtionen av “mat”. Så det slutatde med att jag blev inlagd och fick diagnosen anorexia nervosa, berättar Emma och ser något bekymrad ut.


Det är Emmas historia, väldigt kortfattad. Men här slutar den delen av historien och en ny del påbörjas. Det var vinkeln vi kom överens om innan vi satte oss ner för det här reportaget. Vinkeln att lägga fokus på hur en förändrad relationen till träning och mat väckte en levnadsglädje hos Emma igen. Hur en viktuppgång på 35 kilo var det som räddade Emma när anledningen till att hon befann sig på botten var att hon ville gå ner så mycket i vikt hon kunde.


— Träning för mig idag är min fristad. Det är där jag kan känna att jag är bra. Inte för att träning på något sätt ska definiera mig som person utan för när man börjar ta sig ur en ätstörning eller en ohälsosam relation till mat så har man ofta väldigt dålig självkänsla och man känner att man inte riktigt är bra på någonting. Jag minns själv hur jag skrev i min dagbok när jag var tio år att det enda jag är bra på är att äta och vara tjock. Det var så jag kände. Och att då hitta något som kan få en att känna sig bra på något sätt är så viktigt. För mig blev träningen mitt sätt att bevisa för mig själv att jag är bättre än vad jag tror. Därför var det så att om jag tänkte nu klarar jag bara 60 kg, att då klara 65 kg det betyder så mycket för mig och det gör det än idag. Jag kan ju typ bryta ihop bara jag slår ett nytt rekord på gymmet. Det betyder så mycket för mig att bevisa för mig själv att jag är mycket bättre än vad jag egentligen tror. Och visst det är svårt att få en hälsosam relation till träning efter en ätstörning och det tror jag många har svårt med väldigt länge. Tränar jag idag för att det är kul eller är det ett måste? Får jag ångest om jag avbryter mitt pass för jag ville prestera eller för att jag inte förbrände mina kalorier?. Så jag försöker verkligen hitta en hälsosam balans med träningen och det är längre inte ett tvång. I somras var jag sjuk, jag var förkyld fram och tillbaka i fem veckor. Då tränade jag självklart inte men det skulle jag aldrig ha klarat förut, då var träningen ett tvång. För mig är det viktigt att träningen ska vara kul och det är mitt sätt att bevisa för mig själv att jag klarar mycket mer än jag tror, förklarar Emma och ser genuint engagerad ut i dom ord hon berättar.


Mat är inte en bestraffning

När det kommer till maten tror Emma att hon aldrig riktigt kommer att bli kvitt sitt tidigare tankesätt, även om hon gjort stora framsteg. Hon menar på att det är lätt att förändras fysiskt efter en ätstörning men att dom psykiska problemen ofta kvarstår. Men ett steg i rätt riktning är att inse att det inte är en hälsosam tankebana och fortsätta intala sig själv att man är starkare än sina dåliga tankar.


— Mat är fortfarande någonting som kan vara lite svårt. När jag gör mina matlådor kan jag fortfarande tänka är det här för att jag vill vara hälsosam och ha kontroll eller är det för att få min ätstörning att lugna ner sig för att jag ska få en inre ro i att tänka: Åh jag äter så hälsosamt. Men samtidigt måste man också tänka att det kommer alltid att vara hälsosam mat som gynnar kroppen. Och jag tror att mat har blivit istället för något jag hyllar mig själv med istället för något jag straffar mig själv med. Att det blir någonting som är positivt laddat, att jag äter den här maten för att jag älskar mig själv så mycket att jag vill ge min kropp rätt näring. Men det är klart att det kommer tillbaka i huvudet ibland. Det är nog inte en enda måltid jag inte tänker en extra gång. Skulle jag tagit sådär mycket granola? Skulle jag verkligen tagit det där äpplet? Men att jag istället väljer att äta för att det är min typ av respekt för mig själv. Det är inte längre en bestraffning.


Trots att Emma idag vill fokusera på viktuppgången som gjorde henne frisk går det inte att se framstegen utan att tänka tillbaka på hur det var att befinna sig på botten. Emma upplevde att folk slutade se henne som en person och enbart såg henne som den ätstörning hon led av. Trots det så spelade diagnosen en stor roll för hennes resa mot att bli frisk. Det blev ett sätt att ta situationen på allvar.

“Jag blev behandlad som ätstörningen och inte som Emma”

När jag var inlagd så var jag 15 kg underviktig och blev tvingad att äta mat. Men jag trodde aldrig att den här viktuppgången var det som skulle rädda mitt psyke. Man förstår inte själv när man är underviktigt att det verkligen påverkar psyket så mycket för kroppen kan inte tänka eller fungera som den ska. Det enda kroppen vill är ju att få mat, den kan inte tänka logiskt. Det fick jag lära mig när jag bodde på behandlingshem i 10 veckor att du kan inte tänka normalt och det var därför jag blev behandlad som ätstörningen och inte som Emma. Och det är först nu när jag kunnat gå upp i vikt som jag kan se hur sjuk jag var förut och hur liten jag var. Jag kommer ihåg att jag gick in och kollade mitt BMI och tänke jag får väga det här, ett kilo till och jag är underviktig men här är jag normalviktig. Och det blev min drömvikt för det var det jag fick väga för mig själv. Jag kan säga såhär: idag väger jag 20 kg mer än det, och jag var lika lång som jag var då. Och därför har ju vikten så stor innebörd för att man ska kunna må bra och tänka bra. Samtidigt som vikten inte ska avgöra allt.

Diagnosen gjorde det på riktigt

— För mig var det väldigt bra och skönt att bli bekräftad att jag har anorexia för det var väldigt svårt att ta sig själv på allvar och att andra skulle ta en på allvar. Anorexia är ju en sjukdom, det är inte bara en ätstörning eller att du har en ohälsosam relation till mat. Det är en sjukdom där du inte kan se dig själv som du egentligen ser ut. Det är ett liv som blir helt annorlunda. Så för mig att få veta att jag hade anorexia nervosa blev mitt sätt att kunna ta hur jag mådde på allvar. När jag blev inlagd var det lättare för mig att äta och veta att jag är sjuk och inte bara känna jag är här för att jag inte tycker om att äta utan jag fick det bekräftat för mig. Jag kan säga att jag har haft anorexia. Just för att jag vill lära andra att det går att bli frisk, och att det inte bara är en ätstörning utan att det är en sjukdom. Anorexia nervosa finns det statistik på att 100% av dom som inte får hjälp dör, för det är inget du kan hantera själv. Därför tycker jag det är viktigt att få lyfta fram att jag haft anorexia men att det i dagsläget inte ska få definiera mig som person.


Nu är året 2019 och Emma upplever att hon förändrats mycket sedan hon blev friskförklarad, trots att hon fortfarande kämpar mot en del gamla hjärnspöken. Den största skillnaden är orken och viljan. Viljan att leva ett normalt liv, och orken att kunna få uppleva saker. Önskan om ett vanligt liv blev starkare än någonsin när Emma insåg att det fanns mycket kvar hon ville göra.


“Det känns inte längre som att allt är hopplöst”

— Jag tror att den största skillnaden rent psykiskt är min ork och vilja. När man är så underviktig kan man inte tänka normalt. Du kan inte se att det finns någonting framför dig för det enda du fokuserar på är nu ska jag äta, sen ska jag träna, nu ska jag äta, sen ska jag träna. Jag ser så mycket mer nu, mitt liv är inte bara nästa måltid eller nästa utmaning utan jag ser faktiskt fram emot att vakna upp på morgonen och det finns saker att göra Jag har människor runt omkring mig som tycker om mig, jag har föräldrar som älskar mig. Jag får så mycket varje dag av människor som jag inte kunnat ta emot förut för jag har inte orkat. Jag har isolerat mig så mycket förut för jag har tänkt att ingen vill ändå umgås med mig. När jag väl gick tillbaka till skolan efter att ha varit sjukskriven i ett år så började jag träffa människor som inte bara såg sjuka Emma utan att jag fick uppleva ett vanligt liv. Jag fick vara med ute på stan och shoppa, vi åt glass tillsammans även fast jag fick spendera två timmar på toan och gråta  efteråt så såg jag att det här är någonting jag verkligen vill. Jag vill kunna leva som en vanlig människa. Jag vill kunna resa. Jag vill kunna uppleva saker. Så det är nog den största skillnaden psykiskt att jag faktiskt vill någonting med mitt liv. Det känns inte längre som att allt är hopplöst och jag bara lever för att äta och träna, utan jag lever för att jag vill leva.

Emmas råd till personer som befinner sig i samma sits:

  • Det råd jag kan ge till både folk som är fast i en ätstörning eller har en ohälsosam relation till mat är att verkligen skaffa hjälp. Det var först när jag fick hjälp som jag blev frisk. Jag skulle aldrig ha klarat mig ur det på egen hand för jag ville det inte. Även fast man inte vill så måste man ta hjälp, eller vända sig till en vän eller en vuxen om man är minderårig och ta det på allvar. Det går så fort och det är så läskigt att hamna på den botten och låter man det hålla på för länge så hamnar man automatiskt i den sitsen där det tar så mycket längre tid att ta sig ut.

 

Emmas tips till närstående/utomstående:

  • Finns där och visa ditt stöd, oavsett. Föräldrarnas stöd betydde allt för Emma medan hon var sjuk. Hon är än idag otroligt tacksam för att dom aldrig slutade se henne bakom sjukdomen.

 

  • Beröm inte personen när den väl äter. Det kan lätt trigga en känsla av bekräftelse att personen vill äta och istället få motsatt effekt. Att äta när man lider av anorexia är ofta väldigt skambelagt.

 

  • Ha förståelse att du har att göra med en sjuk person. Personen som lider av anorexia behöver hjälp. Det är ingenting man klarar att ta sig ur på egen hand.

 

  • Behandla inte personen annorlunda. En person med anorexia känner sig förmodligen redan väldigt utanför och behöver få känna sig inkluderad så gott det går.


Vill du se det tillhörande videoreportaget med Emma? Det hittar du här! 

Tankar på inlägget? Skriv en kommentar nedan
Inga kommentarer
Bli först att kommentera:
Namn:
E-postadress (publiceras ej):
Ange koden: r3PqRC (motverkar spam)
Mer från Inspiration
Julmust från GAAM Nutrition

Julmust från GAAM Nutrition

2019-11-04
Tomten nu orkar dela ut alla paket ett i sänder. Ett hus och barn i taget. Med en julmust från GAAM Nutrition i sina händer. Är julen räddad tack vare Proteinbolaget!
Läs mer
En julfavorit i repris önskar NOCCO

En julfavorit i repris önskar NOCCO

2019-10-22
Längtar du efter vintern och allt som hör därtill. Då kommer den här nyheten göra dig lika glad som ett barn på julafton. Idag välkomnar nämligen NOCCO tillbaka sina julfavoriter!
Läs mer
Motivationssnack med Jonas Evers

Motivationssnack med Jonas Evers

2019-10-10
Vi träffade vår ambassadör och energiknippet Jonas Evers och snackade lite om motivation, hur man hittar sin motivation och hur man behåller den.
Läs mer
Hur du växer på Instagram!

Hur du växer på Instagram!

2019-09-12
Funderar du på vad du kan göra för att börja växa på Instagram? Då tycker vi att du ska hänga med vår Social Media Coordinator Jenna när hon går igenom 7 värdefulla Instagram-tips!
Läs mer
Drickbara sommarfavoriter

Drickbara sommarfavoriter

2019-08-07
Augusti är äntligen här och det är lite bitterljuvt att vi är inne på sommarens sista månad. Men det finns fortfarande tid att njuta av sommar, sol och goda drycker.
Läs mer