"Jag ska till OS"

I en gymnastikhall i Eskilstuna sitter vi med Jonna Adlerteg, 23. På väggarna sitter inramade tidningsurklipp som låter oss som besökare få en bild över framgången gymnasterna som tränar här haft. Det är ett namn specifikt som rubricerar många av urklippen, och det är Jonnas namn. Trots att hon bara är tjugotre år gammal har hon redan blivit historisk inom svensk gymnastik. Förutom meriter som att tävlat i allt från EM till OS satte Jonna tillbaka Sverige på VM-kartan när det kommer till en svensk i VM-final sedan 1958. Men att ha framgången som Jonna haft är ingenting som kommer gratis. I den här artikeln delar vi tankar och upplevelser med Jonna om skillnaden på att vilja bli bäst och att träna för att bli bäst.

Det var Jonnas mamma som introducerade henne för gymnastik när hon var tre år. Det var kärlek vid första ögonkastet och en passion väcktes i Jonna som till denna dag fortfarande motiverar henne att fortsätta göra det hon älskar.

— Jag började med gymnastik när jag var tre år. Min mamma hade hållit på med gymnastik när hon var liten och tyckte det var väldigt kul så att hon ville ge mig chansen att prova för att se om jag också skulle tycka det var kul. Så hon startade en gympagrupp för barn där jag började träna. Och sen så var det kärlek vid första ögonkastet skulle man kunna säga, berättar Jonna med ett leende.

— Det har aldrig varit en fråga om “ska Jonna hålla på med gymnastik eller inte?” utan det har alltid varit självklart. Det har varit någonting som jag verkligen älskat och jag har alltid haft den här passionen för gymnastik, det har verkligen kommit inifrån.

Målmedveten från start

Jonnas passion gav henne stora drömmar. En chans att få tävla i OS var någonting som lockade henne redan som åttaåring. Men den drömmen fick vänta i några år medan Jonna bestämde sig för att viljan att vara bäst inte var tillräckligt.

— Jag kommer ihåg när jag var liten, typ åtta år, och dom kom från tidningen och skulle göra ett reportage om min gympagrupp. Så var det någon som frågade “Vad har ni för mål med gymnastiken?” Vissa sa att dom ville till landslaget, vissa sa att dom ville lära sig en viss övning, vissa ville tävla i SM, och jag sa: “Jag ska till OS”. Och jag vet att det var många som skrattade åt det där då. Jag tror jag hade det där väldigt tidigt att jag verkligen ville bli bäst, men det var nog inte förens jag var runt tolv år och kom med i landslaget första gången som jag verkligen började träna för att bli bäst. Det är ju skillnad på att vilja bli bäst och att träna för att bli bäst.

Skillnaden på att vilja vara bäst och att faktiskt vara bäst landade Jonna 30 timmars träning i veckan under en lång tid. Även om en normal uppväxt kanske inte blivit så normal kan Jonna se tillbaka på den tiden och känna sig tacksam för det hon fått istället för en så kallad normal tonårstid.

— Det ligger väldigt mycket träning bakom alla medaljer och mästerskap. Jag har ju tränat ungefär 30 timmar i veckan ganska länge och jag skulle väl kanske inte säga att jag har levt det här “normala livet” utan det har varit mycket uppoffringar och så. Framför allt under skoltiden så var det tufft att kombinera skola och träning. Men jag har alltid vetat vad jag har velat och jag har inte sett det som uppoffringar utan det har verkligen kommit från mig och jag har haft så kul och fått uppleva så mycket som andra inte upplevt. Men jag skulle inte säga att jag haft den “normala tonårsuppväxten” kanske, berättar Jonna och skrattar.

Vet varför

När det kommer till relationen till träning är Jonna inte helt annorlunda från någon som inte ett flertal medaljer i bagaget. Jonna berättar att hon som många andra också har dagar där det känns jobbigt att ta sig iväg till träningen eller att motivationen inte är på topp när ett pass inte går lika bra som hon hoppats på.

— Jag har ju fortfarande verkligen den här glöden, drivet och att jag älskar gymnastik. Och jag är väldigt tacksam att jag kan hålla på med gymnastik och göra det här varje dag. Men självklart har ju jag också dagar det känns tyngre att gå hit när man är trött eller känner att det inte går bra så är det ju inte lika kul. Men jag vet ju alltid varför jag gör det och jag vet att jag tycker att det är värt det i slutändan.

Att just veta varför man gör någonting är ett tips som Jonna ofta delar med sig av. Hon har egentligen tusen saker hon skulle kunna säga om vilket mindset man ska ha för att bli bäst på något men det enda tipset som egentligen betyder något är att veta varför man gör någonting och vad det kommer att leda till i det långa loppet.

— Det finns så mycket man kan säga. Det handlar ju till exempel om prioriteringar och disciplin men också att veta varför man gör allt man gör. Jag brukar prata om att jag vet varför jag gör varenda grej jag gör under träningen om det så är armhävningar eller springa så vet jag att det här kommer att leda till det här och det här gör jag för att bli bättre på det här. Annars kan jag tycka att det är svårt att hitta motivationen om jag inte ser varför jag gör det här. Vad kommer det leda till? Så det tror jag kan vara ett bra tips.

En historisk VM-final

Att veta precis vad varje övning kommer att leda till i det långa loppet har onekligen tagit Jonna långt i sin gymnastikkarriär. Som vi nämnde i början är Jonna den första svenska kvinnliga gymnasten att ta sig till VM-final sedan 1958. Det är en historisk händelse som betyder mycket för Jonna, trots det reflekterar hon inte över det allt för mycket.

— När jag väl var där och först insåg att jag skulle komma till den här finalen när jag såg den sista poängen trilla in och jag såg att jag var sjua och skulle vara med i finalen då kom tårarna. Det var väldigt stort men sen så bara ställer man om sig för en ny tävling så då var det bara att gå in i bubblan och fokusera. Och det blir alltid så när man väl gör det själv så känns det som att det inte blir lika stort som när någon annan hade gjort det. Men såhär i efterhand så känns det otroligt stort och någonting som jag har jobbat väldigt mycket för och som jag trott varit möjligt.

Trots att hon blivit en historisk idrottare vid bara 23 års ålder tycker Jonna det är skönt att hennes vänner fortfarande ser henne som Jonna och inte som idrottaren. Hon tvivlar inte på att dom är glada för hennes skull men hon tror nog att främlingar och åskådare på tävlingar tycker att hon är häftigare än vad hennes vänner tycker att hon är.

— Mina närmsta vänner bryr sig ju egentligen inte så mycket om sådana saker utan dom ser ju mig som sin vän och inte som idrottaren, och det är väldigt skönt. Däremot så är dom ju väldigt glada för min skull för dom vet att det betyder väldigt mycket för mig. Men jag tror inte att dom tycker att det är så häftigt på det viset. Däremot är det kanske mer folk runt omkring som inte är så nära mig som tycker att det är häftigt, förklarar Jonna och ser lite road ut.

En knäskada kostade nästan allt 

Jonna må vara historisk nu, men för bara några år sedan fanns det tvivel om hon skulle kunna fortsätta med artistisk gymnastik som hon älskar så mycket. En knäskada kostade henne chansen att få tävla i OS i Rio, som varit hennes långsiktiga mål under en väldigt lång tid. Den enda trösten i att Jonna blivit skadad var att hon upptäckte sin passion på nytt och det hjälpte henne att hitta sin väg tillbaka igen.

— Jag tävlade i OS i London, 2012. Och redan inför det OS:et så var min långsiktiga målsättning OS i Rio. Men ett år innan kvalet till OS i Rio så drog jag av korsbandet i knät, som är en väldigt allvarlig skada. Det tar väldigt lång tid att komma tillbaka från. Det tog mig ungefär ett år. Och jag tror att första tävlingen efter den operationen var bara några veckor innan OS-kvalet. Så då var jag tillbaka men jag skadade knät igen och missade OS i Rio som hade varit min långsiktiga målsättning i fem år, så det var väldigt tufft.

— Det var också tufft för jag hade skadat knät igen, det var andra gången och jag tänkte “kommer jag kunna fortsätta med gymnastik?”. Det var många som frågade mig om jag inte tappade motivationen under den här perioden men jag kände verkligen tvärtom. Jag insåg under den här tiden jag inte kunde träna att jag verkligen älskar gymnastik och hur mycket jag verkligen vill fortsätta. Så att jag tror att jag bara fortfarande ha den här passionen. Det fanns fortfarande i mig att jag verkligen ville och då gjorde jag bara allt för att komma tillbaka.

Målet är fortfarande OS

Även om Jonnas tidigare knäskada satt sina spår i hennes karriär så är hon tillbaka nu och väljer att rikta positivt fokus framåt. Målet just nu är OS i Tokyo, 2020. Hon har inställningen att det är skönt att veta att man har fler försök framför sig och fler tävlingar framför sig. Målet är alltid att göra bra ifrån sig men Jonna vet av egen erfarenhet att ibland händer det saker som man inte kan styra över och då blir det svårt att få till 100%.

— Min långsiktiga målsättning just nu är OS i Tokyo, 2020. Så det är ju bara om ett och ett halvt år. Men lite mer kortsiktigt så har jag en världskupp om några veckor i Australien sen två världskuppar till och ett EM på våren. Och i höst så är det VM igen.

— Det är så kul för under en sån lång period så kunde jag inte tävla när jag var skadad. Så nu tycker jag att det är väldigt kul att kunna säga att “nu ska jag på dom här tävlingarna och sen vidare till nästa tävling.” Det är kul också för att ibland lyckas man inte alltid 100% på en tävling och då är det skönt att veta att man har flera försök och flera tävlingar framför sig, förklarar Jonna med glädje.

Trots sin väldigt framgångsrika karriär hittills känner Jonna att hon har mycket kvar att ge. Så här långt har hon fortfarande inte känt att det är dags att lägga barrskydden på hyllan och luta sig tillbaka. Hon har svårt att se att suget efter att bli bäst bara kommer att ta slut en dag, och det finns ju alltid en tävling till att vinna.

— Jag har ju aldrig hittills känt att “nu är jag nöjd, nu lägger vi barrskydden på hyllan”. Men jag tror att det är grejen med gymnastik också att även om man är bäst så känner nog dom flesta att dom kan lite lite bättre. Jag har inte den svåraste barr-serien i världen men jag har ju ändå en väldigt svår och då har jag ändå övningar som jag känner att den här hade jag ändå velat kunna tävla på och “det här skulle jag kunna göra ännu bättre.” Man känner alltid att man har lite mer att ge.


Vill du se den tillhörande videoreportaget med Jonna? Det hittar du här!